Det var en måndag i november som allt stod på spel. Orderboken var full, personalen jobbade för högtryck, och kunderna var nöjda. Ändå hade vi inte en krona på kontot. Allt kapital var bundet i fakturor som kunderna ännu inte betalat. Det var en märklig situation: framgångsrika på alla sätt utom det som räknades just då – likviditeten.
Jag hade varit med om kassakriser förut, men aldrig en så här absurd. Vi hade gjort jobbet, levererat varorna, skickat fakturorna. Men några av våra största kunder hade 60 dagars betalningsvillkor, och de höll sig till dem till punkt och pricka. Samtidigt skulle våra egna leverantörer ha betalt inom 30 dagar. Glappet höll på att äta upp oss.
Jag sökte överallt efter en lösning. Banken var inte intresserad av ett kortfristigt lån utan säkerheter. Almi kunde hjälpa, men processen skulle ta tid. Vänner och familj hade inte de summor som behövdes. För varje dag som gick växte paniken. Tills någon nämnde ett ord jag knappt hört förut: factoring.
Factoring, förklarade en vän, innebär att man säljer sina fakturor till ett finansbolag. Man får större delen av pengarna direkt, och bolaget tar över ansvaret för att driva in skulden från kunden. Det kostar förstås en avgift, men för den som sitter i en likviditetskris kan det vara skillnaden mellan överlevnad och konkurs.
Jag var skeptisk. Att sälja sina fakturor kändes som att erkänna nederlag, som att inte ha kontroll över sin egen verksamhet. Men ju mer jag läste, desto mer insåg jag att det var en fullt legitim och vanlig finansieringsform, särskilt för företag i tillväxtfas. Många av mina konkurrenter använde det, hade jag upptäckt. Jag hade bara inte vetat om det.
Jag kontaktade ett par olika factoringbolag och bad om offerter. Skillnaderna var stora. Vissa tog höga avgifter men var snabba och flexibla. Andra var billigare men krävde långa avtal och omfattande administration. Jag valde ett mellanalternativ, ett bolag som specialiserat sig på små och medelstora företag i just min bransch.
Processen var förvånansvärt smidig. Jag skickade över våra kundfakturor, de gjorde en kreditprövning av våra kunder, och inom några dagar fanns pengarna på kontot. Inte hela summan, förstås, men tillräckligt för att täcka de mest akuta behoven. Jag betalade leverantörerna, personalen fick sina löner, och vi kunde andas ut.
De följande månaderna använde vi factoring som en del av vår finansieringsmix. Inte för alla fakturor, bara för dem där betalningstiden var lång eller där vi behövde frigöra kapital snabbt. Det blev ett verktyg, precis som banklån och krediter, något vi kunde använda när det passade.
Samtidigt jobbade vi med att förbättra våra egna betalningsvillkor. Vi förhandlade med kunderna om kortare betalningstider, införde dröjsmålsränta för sena betalningar, och blev bättre på att följa upp fakturor som dröjde. Sakta men säkert minskade vårt behov av extern finansiering.
Efter ungefär ett år hade vi byggt upp en buffert som gjorde att vi klarade de flesta svängningar utan att behöva sälja fakturor. Vi avslutade factoringavtalet, men behöll kontakten med bolaget ifall vi skulle behöva det igen. Det kändes bra att ha en relation redan på plats, en reserv att falla tillbaka på om krisen skulle komma tillbaka.
När jag ser tillbaka på den där måndagen i november, på känslan av att allt höll på att rasa, tänker jag att factoring var räddningen. Inte för att det var den bästa lösningen i längden, utan för att det gav oss tid. Tid att andas, tid att tänka, tid att bygga något mer hållbart. Utan den kortsiktiga lösningen hade vi aldrig nått fram till den långsiktiga.
Idag pratar jag ofta med andra företagare om finansiering. Jag berättar om factoring, om fördelarna och nackdelarna, om när det passar och när det inte gör det. Många har samma fördomar som jag hade, samma tvekan inför att ”sälja sina fakturor”. Men när de väl förstår att det bara är ett verktyg, precis som alla andra, öppnar sig nya möjligheter.
Den …
Continue reading